Dags att puffa lite för en gammal favorit site. Kanske inte så mycket jeans och barnkläder, men väl något för huvudet. Nej, inte mössa… insidan av din översta kroppsdel, TED.com . Skickar med ett klipp från Ted-India, och en kille som har rytmen i blodet. Efter 3 min hettar det till första gången, han verkar kunna spela på allt, tom publiken. Känns som han förberett avslutningen en stund också. Alltid kul att se någon som kan sin sak. Blunda och njut eller botanisera bland annat på siten. Lycka till.

Läste idag om världens troligtvis högst ansedda restaurang. Den spanska ”El Bulli” – Bulldoggen. Efter en många många år med väntetider på som räknas i solvarv så slår de efter säsongen 2010 igen portarna. För att stänga för alltid? Nej, för att i två år forska om mat och förbereda sig för nästa meny och nya gastronomiska grepp. När man varit med i branschen ett tag så ser man det allt tydligare. Det svåra är inte att öppna något, tex en krog som är bra ett kort tag. Det svåra är att ständigt återuppfinna sig själv och finna nya vinklar och kreativa grepp så man klarar av att bibehålla och tom utveckla en allt högre kvalité. I ”El Bulli´s” fall har de klarat av att göra det i många, många år. Riktigt så länge har inte vi hållit på. Icke destomindre har vi jobbat stenhårt inför säsongstarten, ”Vår 2010″ på att återuppfinna oss själv. Om vi lyckats? Det lämnar jag till andra att bedömma. Men en ny site har vi och butikerna fyllda med intresssanta grejor. Idag, torsdag 28/1, går starten. Det skall bli kul att höra vad kommentarerna är efter första helgen. Glad vår.

Det som började med lite jobb för någon månad sedan har blivit alltmer jobb. I sann ”open conduct anda” konstaterar jag att det kanske blivit lite väl mycket. Men ibland styr man inte själv över vart livet för en utan det handlar bara om att flyta med vågen, njuta av det som sker och glädjas över vart den för en… ( oj, vad flumpositivt det lät…). Mycket kul, mycket energi, och även en del saker som är intressanta på riktigt, är det iaf på gång. Och så skall jag försöka ta nya tag med bloggen… Hittade förresten lite Sågmyra kuriosa när jag hälsade på en leverantör häromsistens. Han hade hittat den i Dalstorp.

Det har inte blivit så mycket bloggande den senaste tiden. Har jobbat lite mer. Att jobba påverkar skrivandet. Att forma ord kräver tid och eftertanke. Saknar pillandet med texterna lite. Det är verkligen ett hantverk jag vill lära mig någon gång. Appropå hantverk så skickar jag med en bild på en hantverkare i farten. Det är Walle som är stationerade bakom symaskinen, läggandes upp ett par jeans. Ett hantverk på gammaldags vis. Precis som det är att driva en butik. Det är ett hantverk, i varje stund, i varje del, i varje möte. Varje dag. Hantverk är ett inspirerande ord just nu.

En film om livet och om det stora äventyret. En film om prioriteringar och relationer. Rekomenderas. Våga var naiv.

Ibland undrar man var den kommer ifrån. Kreativiteten. Hos en del finns den kan tyckas ständigt närvarande. Hos andra mer sällan. Men är det inte så att kreativiteten alltid föregås av en ansträngning. En fas där inget händer. Det är tomt. Men så när man nästan ger upp, släpper taget, så finns den där. Kreativiteten. Spänning. Avslappning. Liv. Som hjärtats slag.

Fick nya Outside i brevlådan för ett par dagar sedan. Läste bla om Clay Marzo. Att han är en av världens mest talangfulla surfare är inte det enda som gör honom speciell. Han är dessutom diagnostiserad innehavare av ”Aspergers syndrom”, en form av autism. När man läser hans historia så slår det en hur mycket det egentligen krävs för att nå sina mål. Det är ingen promenad i parken. Inte för någon. Aldrig. Det krävs engagemang och energi. Det krävs vilja att jobba lite hårdare. Det krävs ödmjukhet att se sina kollegors kvalitéer. Det gäller oavsett vad det handlar om. Det kan vara surfing eller om att bygga en helt ny typ av energifylld butiksverksamhet. Eller det kan handla om att växa som människa. Oavsett vad, så krävs ett engagemang som går utanför ”standard”. Alla som försöker bryta igenom sina mentala barriärer är värda beundran. En av dem är Clay Marzo.

Banksy, en av världens mest ansedda gatuartister åkte till Palestina och målade nio graffitikonstverk på muren som skiljer dess invånare från omvärlden. Ett modigt projekt minst sagt. Men är det inte så att vi alla har murar som skiljer oss från omvärlden,relationer och från egen utveckling? Banksy vågar ställa det på sin spets. Gör jag? Gör du?

Jag satt idag och utbytte lite tankar över en kopp kaffe med Herr G. Jag konstaterade att det är skönt med hösten, slut på sommarens krav att allt skall hända och allt skall vara så härligt. Skönt att få krypa in i mörkret. ”-För mig är det tvärtom. För mig är hösten tung och ställer krav på att komma igång att arbeta. Fåglarna tystnar”, sa Herr G. Tänk ändå att vi är så olika. Inte bättre eller sämre. Bara olika. Det gör det kul att prata också. Men i en sak är vi eniga; Nick Drake (tack för tipset). Här ”Pink Moon” i en cover av Beck.

Satt igår och kollade på ”debatt” där Afganistan var ett av diskussionsämnena. Är Sverige i krig?, var frågan. Debatten var ganska intressant med bra representation av folk med egen praktisk erfarenhet. Det framfördes bra argument från olika håll, men det som slog mig mest det var hur viktigt det är att å ena sidan behålla utblicken i världen och å andra sidan skapa utrymme för nyanserade debatter. I en studio med tv kamerorna snurrande och 30 andra människor som vill säga sitt så verkar det vara svårt för att inte säga omöjligt att ta in motparten och höra det intressanta i det hon har att säga. Mycket lättare då att fokusera på att säga sitt. OK i debatten utmanar vi varandra, men var skall vi föra ett resonemang för att närma oss varandra? Verkar inte som traditionell media är den platsen. Hursomhelst, det är alltid nyttigt att få en inblick i vad som händer ”around the world”.

Igår var det årsdagen för bomben över Hiroshima och Birger Schlaug höll tal i Slottsparken i Örebro. Bla citerade han Elin Wägner;

”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.”

Det är viktigt att minnas. Det är viktigt att komma ihåg vad det är som verkligen betyder något i livet. Läs hela Birgers tal här.  

Det var en skön stämning när alla startande samlades i Kalmarsalen på fredag eftermiddag. Till tonerna av väl vald musik samlades 600 förväntansfulla halvdårar för ett ”Prerace-meeting” som det så snyggt hette. Skaran innehöll såväl OS-medaljörer, svenska rekordhållare och uppskattningsvis ett 30 tal Ironman-debutanter. Regler och förordningar gicks grundligt igenom. Efter en natt med mycket lite sömn så ringde väckarklockan 04.30. Ett par timmar senare stod vi alla startklara och väntade på att starten skulle gå. Solen gick upp och havet såg lungt ut.  Jag ställde in mig på en lugn och kontrollerad simning. Det skulle jag inte gjort. Starten går och vattnet börjar fräsa som om man släppt ner ett köttstycke till ett stim med pirayor. Mitt i ligger jag. När vi efter 10 minuter kommer ut till första vändpunkten kommer nästa överraskning. Ute på öppet vatten går det rejäla vågor (även ärrade veteraner vittnade om att de var ovanligt höga) och de kommer emot oss. Först efter nästan 40 minuter ”slagsmål i vatten” lugnar det ner sig något och det går att simma i lite öppet vatten. Efter första bytet fungerar cykeldelen helt OK, även om jag ville haft lite mer kraft till maran. Löpsträckan börjar dock bättre än väntat och jag varvar med relativt pigga ben efter 14 km löpning på 1,17 h. Efter 19 km kommer dock första krampen. Omsom gående ömsom springandes tar jag mig fram till 29 km markeringen. Där blir jag i en lätt utförsbacke stående som en telefonstolpe med kramp fram och bak i bägge benen. Kroppen sa stopp. Utöver krampsmärtan så flimrar det för ögonen och jag hinner tänka att -”jaha det var det, nu går det inte en meter längre”.  Jag står i någon minut och lyckas hitta ett läge där det inte krampar akut och ser att det står en kille några meter ifrån mig. -”Jag har en kall Cola, om du vill ha?” Han langar upp en liten kylväska och räddar mig för stunden. Därifrån är det inte att tänka på att springa. Gåendes tar jag mig sakta kilometer för kilometer mot målet. Ett steg i taget. Med 200 meter kvar är det dubbla åskådarled och jag lyckas mobilisera kraft att ta mig in den sista biten löpande. När det är 50 meter kvar kommer sönerna, Gunnar och Sigge och möter upp och vi springer  de sista stegen in i mål tillsammans. Jag behöver nog inte säga att det var en ganska skön känsla att vara i mål. 12.10.59 h blev tiden. Mina reflektioner från Ironman-resan? De återkommer jag med inom kort.