12 timmar senare…

Det var en skön stämning när alla startande samlades i Kalmarsalen på fredag eftermiddag. Till tonerna av väl vald musik samlades 600 förväntansfulla halvdårar för ett ”Prerace-meeting” som det så snyggt hette. Skaran innehöll såväl OS-medaljörer, svenska rekordhållare och uppskattningsvis ett 30 tal Ironman-debutanter. Regler och förordningar gicks grundligt igenom. Efter en natt med mycket lite sömn så ringde väckarklockan 04.30. Ett par timmar senare stod vi alla startklara och väntade på att starten skulle gå. Solen gick upp och havet såg lungt ut.  Jag ställde in mig på en lugn och kontrollerad simning. Det skulle jag inte gjort. Starten går och vattnet börjar fräsa som om man släppt ner ett köttstycke till ett stim med pirayor. Mitt i ligger jag. När vi efter 10 minuter kommer ut till första vändpunkten kommer nästa överraskning. Ute på öppet vatten går det rejäla vågor (även ärrade veteraner vittnade om att de var ovanligt höga) och de kommer emot oss. Först efter nästan 40 minuter ”slagsmål i vatten” lugnar det ner sig något och det går att simma i lite öppet vatten. Efter första bytet fungerar cykeldelen helt OK, även om jag ville haft lite mer kraft till maran. Löpsträckan börjar dock bättre än väntat och jag varvar med relativt pigga ben efter 14 km löpning på 1,17 h. Efter 19 km kommer dock första krampen. Omsom gående ömsom springandes tar jag mig fram till 29 km markeringen. Där blir jag i en lätt utförsbacke stående som en telefonstolpe med kramp fram och bak i bägge benen. Kroppen sa stopp. Utöver krampsmärtan så flimrar det för ögonen och jag hinner tänka att -”jaha det var det, nu går det inte en meter längre”.  Jag står i någon minut och lyckas hitta ett läge där det inte krampar akut och ser att det står en kille några meter ifrån mig. -”Jag har en kall Cola, om du vill ha?” Han langar upp en liten kylväska och räddar mig för stunden. Därifrån är det inte att tänka på att springa. Gåendes tar jag mig sakta kilometer för kilometer mot målet. Ett steg i taget. Med 200 meter kvar är det dubbla åskådarled och jag lyckas mobilisera kraft att ta mig in den sista biten löpande. När det är 50 meter kvar kommer sönerna, Gunnar och Sigge och möter upp och vi springer  de sista stegen in i mål tillsammans. Jag behöver nog inte säga att det var en ganska skön känsla att vara i mål. 12.10.59 h blev tiden. Mina reflektioner från Ironman-resan? De återkommer jag med inom kort.