Att se det man har

Jag vet inte om det beror på att vi har varit hemma ännu mer än vanligt den här sommaren, men jag börjar se vår lilla stad i ett nytt ljus. Ulricehamn ligger på sluttningen ner mot sjön Åsunden som är nästan fri att använda runtom tack vare den svenska synen på strandrätt etc. Rätt var det var, så slog det känslomässigt rot i mig; detta är inte ett dugg sämre än Genevesjön eller Lake Como. Detta är inte ett dugg mindre trevligt än Åre eller någon annan svensk semesterort. Det är helt enkelt fantastiskt trevligt. Att vara ute en långrunda i skogen för att sedan efter duschen ta cykeln ner till strandcafét och ta en bra kopp te. Det är verkligen kvalité (det låter klyschigt, jag vet, men känslan har verkligen slagit rot  hos mig). Nu är det ju så att jag är inte så navelskådande att jag tror att Ulricehamn för den skull är så fantastiskt unikt. Det fina är att det här finns i princip överallt. I Dalarna, Falun, Tällberg och Sågmyra. I hela Sörmlands vackra landskap, i Örebro och Hjälmaren, och östkusten med Västervik som en pärla. Kvalitén ligger där framför oss, det gäller bara att vi klarar av att se det. Och känna det. Vilket inte alltid är så lätt. Mer medvetna om både ekonomi och miljö så verkar vi resa mindre. Kanske  är det en chans att uppleva mer?